Vi tror ofta att det som gör ont i oss behöver lagas, lösas eller pressas bort. Men ibland är det inte smärtan som är problemet – utan att vi stänger dörren till den. Vi försöker hålla den på avstånd, som om den vore något farligt eller skadligt. Men själva undvikandet skapar mer tryck inom oss.
När vi stänger ute känslor stänger vi samtidigt ute delar av oss själva. Vi stänger ute vår längtan, vår sårbarhet, vår mänsklighet. Och paradoxalt nog är det just denna stängning som gör ont. När vi låter känslorna komma in, när vi tillåter dem att få en plats i hjärtat, sker något mjukt och läkande. Det är som att hjärtat känner igen dem, tar emot dem och viskar: "Här får du vila." Då blir vi hela igen.
Avsaknad i sig är inte ett problem. Det är ett eko av en längtan. En tyst påminnelse om vad som vill bli skapat i oss. En viskning från det liv som vill växa fram inom oss – något som inte handlar om brist, utan om riktning, om att hjärtat redan vet vart vi är på väg.
De flesta försöker hantera avsaknad genom att…
-
tänka bort den
-
distrahera sig
-
ersätta den
-
lösa den
-
förklara den
Men allt detta skapar mer distans. Och hjärtat vill inte ha distans – det vill bli mött, känt, inkluderat. Det vill ha närvaro.
När du tar avsaknaden in i hjärtat förändras allt
Jag har själv mött människor i djup sorg, där avsaknaden nästan tagit över hela kroppen. Och varje gång händer något mjukt och nästan heligt när de vågar släppa taget – om så bara för ett ögonblick. När hjärtat öppnar sig, lite grann, som en spricka av ljus, förändras hela rummet. Spänningen smälter. Andningen blir djupare. Smärtan mjuknar och får kontur.
Det som tidigare var en hård knut i bröstet börjar långsamt lösas upp. Det är som om hjärtat har väntat tålmodigt, nästan kärleksfullt, på att få bära det – för hjärtat kan bära sådant som huvudet aldrig klarar av att hålla i.
Avsaknaden blir mjuk
Det som tidigare kändes "tomt" blir istället "sant". Du märker att känslan inte är ett hål att fylla, utan något som vill bli hört. När du låter den landa i hjärtat uppstår klarhet – inte drama.
Den förvandlas till mening
Det du saknar hjälper dig att förstå vad som har betydelse i ditt liv. Längtan blir inte bara en kompass – den blir en påminnelse om vad som ger dig mening, djup och verklig närvaro. Du behöver inte jaga något utanför dig själv – du behöver bara lyssna inåt, där meningen redan viskar.
Du går från känslosamhet till närvaro
När du slappnar av i det du känner försvinner spänningen. Hjärtat bär det mjukt, utan att du tappar fotfästet. Energin går från splittrad till samlad, och du blir mer fokuserad, mer tydlig med vad som hör till dig.
Du blir stabil och mottaglig
När hjärtat får hålla både närvaro och avsaknad blir du mer jordad. Tyngdpunkten i dig sjunker längre ner i kroppen – och ju djupare den landar, desto lugnare blir din tillvaro. Det handlar inte om att sluta känna, utan om att känna från ett djupare lager inom dig. Ett lager där känslorna får vara omslutna, burna och hjälpta. Därifrån blir det som tidigare var rörigt mer ordnat, mer begripligt och lättare att bära.
Detta är ditt naturliga tillstånd av inre mening, fokus och lugn.
Vikten av att fortsätta älska
Det gör inte ont för att du älskar. Det gör ont när du slutar älska – för då försöker du stänga av något som fortfarande lever i dig.
När du fortsätter älska – en person, en plats, ett sammanhang, ett jobb som ännu inte kommit – då förändras smärtan till mjukhet.
Du går från "jag saknar" till "jag bär detta med kärlek".
Och i den kärleken händer något vackert:
-
Hjärtat får lätt att leda dig.
-
Intuitionen blir tydligare.
-
Du blir lugnare.
-
Och det du vill uppleva kan hitta dig snabbare.
En enkel fråga att bära med sig idag
Vad händer om du tar det du saknar – och placerar det i ditt hjärta istället för i ditt huvud?
❤️🧡💛💚💙💜🤍
Anders Stark
Dela gärna om det är något du känner är viktigt!
Lägg till kommentar
Kommentarer