anders stark

Från prestation till inre viskning

Vi lever i en värld där det mesta verkar handla om att göra. Producera. Prestera. Rädda sig själv genom listor, deadlines och ständiga uppgifter. Men någonstans inom mig har något börjat viska: måste allt detta verkligen göras – eller är det något som vill födas genom mig?

Välbeställd och välförsedd – ett nytt sätt att leva

Det är som att jag har börjat röra mig från överflöd – den där yttre jakten efter mer – till något mycket mjukare. Ett tillstånd av att vara välbeställd. Och ännu djupare än så: att vara välförsedd. Inte för att jag har gjort mig förtjänt av det. Utan för att jag tillåter det. Jag tillåter livet att nå mig. Jag tillåter glädjen att komma först.

Att vara välbeställd för mig handlar om att stå i kontakt med min inre källa – och därifrån välja det jag önskar. Att veta vad jag vill. Att be om det, utan att känna skuld eller rädsla. Det är ett tillstånd av inre tydlighet och självkärlek.

Att vara välförsedd är något ännu djupare. Det är att tillåta mig att ta emot det jag behöver – från en plats inom mig som vet mer än mitt intellekt. Att låta livet förse mig, genom den inre källan som alltid vill mig väl. Jag behöver inte kämpa för det. Jag behöver bara lyssna. Och tillåta.

Ytans känslor och det djupa inom oss

Det finns känslor som rörs upp av världen omkring oss – oro, irritation, avundsjuka, missunnsamhet etc. De lever ofta på ytan, påverkas av yttre händelser, eller av gamla emotionella sår, som har blivit till av våra tankar och våra tolkningar. Men så finns det något djupare, något stillsamt och sant. En innerlig glädje. Och med den – en innerlig tacksamhet.

Lyckan finns inom mig – en resa till inre frid

Många människor söker lyckan utanför sig själva. De jäktar efter den i prylar, relationer och prestationer. Men den lyckan är ofta kortlivad. Den verkliga, bestående lyckan hittar vi när vi lever inifrån och ut – inte tvärtom. När vi söker det allra viktigaste i livet: att återfinna den goda, fridfulla känslan inom oss.

Ibland fastnar vi i det som varit – gamla misstag, relationer som sårat, drömmar som aldrig blev av. Men varje gång vi vänder blicken bakåt, missar vi det som växer framför oss.
Den här meningen träffade mig rakt i hjärtat:

Vad är tid – egentligen?

Tid är ett märkligt fenomen. Den håller oss ofta fast i det förflutna samtidigt som vi försöker forma vår framtid. Vi lever i dåtidens skuggor – minnen, händelser och känslor som inte längre existerar men som ändå påverkar våra val. Och framtiden? Den förblir en dröm, en idé, som vi sällan fullt ut tillåter oss att leva in i här och nu.

Att se klart när man lever sant

Det är intressant hur människor visar sig när man börjar leva mer från sitt sanna jag. Jag märker det i små möten, i samtal, i tystnad. Det är som att livet hjälper mig att göra bokslut – inte bara i bokföringen, utan också i relationer, energier och vad jag vill omge mig med framåt.

Att ta tillbaka kraften i vardagen

Det finns egentligen inga måsten. Bara föreställningar om dem.
"Måste" är ett ord som ofta bär med sig en känsla av skuld, stress, och att något står i vägen för det liv vi egentligen vill leva.

Men tänk om vi kunde byta ut "jag måste" mot "jag väljer att", eller ännu bättre – "jag behöver" och "jag vill"?
Tänk vilken kraft som skulle frigöras.

"Jag måste börja träna" blir lätt en tung börda.
"Jag vill ta hand om min kropp och därför börjar jag träna" – det känns helt annorlunda.

När vi börjar undersöka våra måsten, kanske vi inser att många av dem inte ens är våra egna.
De kommer från samhället, uppväxten, jobbet, jämförelser, förväntningar, eller rädsla för att inte duga.

Vi lever våra liv som igår

Vi är ofta så fast i våra mönster att vi lever våra liv som om varje dag är en kopia av gårdagen. Det sägs att mer än 90% av våra tankar, känslor och beteenden är samma som dagen innan. Det betyder att vårt "nu" mestadels är ett eko av vårt förflutna. Men tänk om vi kunde använda samma kraftfulla fokus – den vi ofta använder för att älta det som har varit – till att skapa något nytt?

Att stå med ena foten kvar i hamn

Har du någon gång försökt segla mot horisonten med ena foten kvar i hamn? Det kanske känns tryggt att ha kvar ett fäste på land, men du märker snart att du inte kommer någonstans. Du spretar. Tvivlar. Tappar balansen.

Det är en kraftfull metafor för hur livet kan kännas när du står mellan det gamla och det nya. När du har ena benet i det du känner till – det som handlar om att överleva, passa in, göra rätt – och det andra i det du innerst inne längtar efter. Det där livet du drömmer om, men kanske inte riktigt vågar ta klivet ut.

En helt vanlig morgon

I morse vaknade jag med en konstig känsla. En sån där känsla som liksom ligger kvar, inte riktigt vill släppa taget, trots att jag försökte ge fokus till de där goa tankarna. Men det räckte inte riktigt. Så istället för att fastna där, gick jag upp och började röra på mig – för att få igång energin och rikta mig mot det jag vill känna. Och vet du, det gjorde skillnad. Att komma i rörelse gör att vi börjar fokusera på något annat – att resa sig upp ur sängen, istället för att ligga kvar.

Skapa utrymme

Jag har märkt att mycket av hemligheten ligger i just detta – att skapa utrymme. Utrymme mellan tankarna. Det där lilla glappet där vi inte tänker, utan bara är. Det är där kreativiteten bor. Det är där vi kan börja välja vad vi vill fylla livet med. Inte från en plats av stress, oro eller rädsla, utan från närvaro – som en tom målarduk vi kan fylla med ett nytt motiv som känns i harmoni.

Måla Det Liv Du Vill Leva

Ibland slår det mig hur mycket vi faktiskt kan påverka hur vi mår. Hur våra känslor inte bara är något som händer oss – utan något vi kan skapa med. Den insikten förändrade mitt sätt att leva och skapa.

Under en tid nu har jag börjat se mina känslor som en inre målarduk – ett kreativt fält där jag inte längre bara reagerar, utan faktiskt skapar. Tidigare trodde jag, som många andra, att det var livet och omständigheterna runt mig som bestämde hur jag skulle känna.

Det första steget – Från Trygghet till Balans

Minns du när du skulle lära dig cykla? Du var inte gammal, men ivrig att bemästra konsten att susa fram på två hjul. Att gå från en trehjuling till en tvåhjuling var en stor skillnad – plötsligt behövde du balansera själv, trampa och styra samtidigt.

Men du lärde dig. Du fick upp farten, och en dag insåg du att stödhjulen inte längre behövdes. De vuxna hade ju inga – varför skulle du?