Welcome

När något börjar klarna

Det är mycket som händer just nu.
Det går djupare, och det blir klarare.

Jag skrev avsnitten till Lillbjörns resa mot julen. Den ligger lite åt sidan just nu, men den finns där. Jag märker hur viktigt det har blivit för mig att lyssna – på signaler, på vad min uppmärksamhet dras mot, och framför allt på vad som väcks inom mig.

Skapande utan prestation

När jag började arbeta med julkalenderboken var det som om något vaknade. Jag försökte inte prestera, som jag har gjort tidigare. Det fanns inget projekt att få rätt, inget mål att nå, bara en lekfullhet, något som kändes roligt och glädjefyllt, kunde sitta och skratta högt själv medans jag skrev

Att bara vara är underskattat. Just nu är jag i en tid där det verkligen handlar om att bara vara – och frågan är: vad innebär det egentligen?

Vi lever i en värld där vi matas med hur livet ska vara. Mainstreamen levererar koncept, strategier och recept. Och visst – jag älskar inspiration. Några av mina favoriter att återvända till är Eckhart Tolle, Abraham Hicks och Joe Dispenza. De påminner mig om det där viktiga: att skapa momentum, att ge mig själv utrymme, och att kanske… livet också skapas för oss.

För ibland känns det som att det inte är gasen som saknas – utan att det är handbromsen som fortfarande ligger i. När vi släpper den börjar livet röra på sig.

Manifestera – och sen då?

Jag får ofta mejl om hur vi ska skapa våra liv: manifestera, sätta intentioner, skriva mål, visualisera.

Men sen?

När vi har gjort det… vad är nästa steg?

Här tror jag många av oss tappar bort oss.

För nästa steg är inte alltid att göra mer. Inte att planera mer. Inte att pressa fram ett resultat. Ofta är nästa steg att slappna av in i mottaglighet.

Att bära en intention – utan att hålla den krampaktigt.

När livet inte går att pressa fram

Genom mitt studerande av Human Design hittade jag en tanke som landade djupt:

Att en stor del av oss människor inte fungerar optimalt när vi försöker viljestyra livet. Att vi snarare mår bättre av att fråga efter det vi önskar, släppa motståndet och invänta responsen.

Och när jag tittar tillbaka på mitt eget liv… så är det precis så det har fungerat.

Saker kommer när det är dags.

Det går inte alltid att pressa fram.

Visst, det kan vara frustrerande. Och det är ofta då vi börjar hitta på livet – i stället för att invänta det. Vi fyller tomrummet med kontroll, oro eller nya projekt som mest är ett sätt att slippa känslan av att inte veta.

Detta var året då ett huvudtema har varit att söka himmelriket – och när det fick ta plats, föll också allt det andra på plats. Att hitta in till den absoluta friden. Lugnet. Ron. Och det där stilla pirret i kroppen.

När jag ser tillbaka kan jag känna hur det faktiskt blev så. Att söka det inre, och samtidigt tillåta verkligheten att få ta plats precis som den är. Många nya verktyg har kommit in i mitt liv, men kanske ännu viktigare – tillåtelsen att bejaka alla delar av mig själv. Strukturen får finnas när den behövs, men jag behöver inte längre förlora mig i den.

Det var när jag släppte taget som en annan verklighet av kreativitet började ta form. Bland annat genom LillBjörns resa mot julen, som också fick leva vidare med två avsnitt in i det nya året. Ett skapande som inte pressades fram, utan som fick växa fram i sitt eget tempo.

När vi släpper motståndet och öppnar oss, händer något nästan magiskt. Det är som om något där inne – något som länge har väntat – äntligen får sträcka på sig, andas och ta form. När vi släpper taget om hur och ibland till och med vad, kan det som bor inom oss få uttryckas på sitt eget sätt. Det vill förverkligas, inte forceras.

Jag har själv, under lång tid, funderat på vad jag ska göra "när jag blir stor". Jag har gjort visionboards, ritat upp drömmar och försökt förstå vad som egentligen kallar på mig. Men den stora frågan har alltid varit:

Är det förankrat där inne? Vill hela jag – eller är det bara delar av mig som längtar?

Länge lät jag det yttre styra: bilder, idéer, attribut. Jag har alltid haft lättare att rita det jag ser utanför mig än det jag känner inom mig. Att skapa från insidan har varit svårt, nästan ovant – som att försöka lyssna på ett språk jag inte riktigt lärt mig än.

Men något har förändrats.

Nu börjar det komma inre bilder, tydliga impulser, färger och former som vill ut på papper. Det är en ny sorts rörelse, som om något djupt i mig äntligen fått grönt ljus att uttrycka sig.

För en dryg månad sedan började jag rita NeuroGraphica varje dag. Linjer, former och energier som speglar mitt inre tillstånd, inte mina prestationer. Jag började också skriva ned vad jag önskar uppleva – och ännu viktigare:

Vilka sinnestillstånd jag vill vara i när jag upplever livet.

Det har öppnat dörrar.

Plötsligt vill jag testa nya redskap. Pennor, gouache, tusch och Touch-markers som väntar på att få bli mina medhjälpare. Det känns som början på ett nytt sätt att skapa – ett sätt där det inre äntligen får leda.

Och det är likadant med livet.

När något inom oss vill ta ett nytt uttryck, blir det så tydligt att vi inte längre kan leva på det gamla sättet. Det vanda blir trångt. Det ovana börjar kännas bekant. Och det som är äkta börjar leta sig fram som vårens första skott genom marken.

Det är då vi växer.

Det är då livet blir levande. Och det är då vi börjar skapa från vårt sanna jag.

Det märkte jag också när Lillbjörns Jul kom till mig. Den sagan var aldrig planerad, aldrig konstruerad – den bara dök upp, som ett varmt andetag från en plats jag inte visste att jag bar på. Orden, bilderna, karaktärerna… allt kom i ett flöde, som om Lillbjörn redan fanns och bara väntade på att få stiga fram. Det var första gången jag verkligen kände hur det inre kan tala när man låter det göra det.

Och nu händer samma sak igen. Det är som om något mer där inne vill ut – något som rör sig, formar sig, knackar mjukt och säger: "Jag är här nu. Det är dags." Det känns inte som att jag skapar något nytt, utan som att jag upptäcker något som redan finns. Ett nästa kapitel som vill bli skrivet, både i mig och på papper.

En avslutande reflektion

När jag tittar tillbaka på allt detta – de inre bilderna, neurografican, berättelsen om Lillbjörn och den nya skaparkraften som nu vill ta form – ser jag en röd tråd jag aldrig riktigt sett förut. Det handlar inte längre om att pressa fram ett svar på vad jag ska göra eller vem jag ska bli. Det handlar om att lyssna. Att ta emot. Att säga ja när något inom mig försiktigt börjar röra sig.

Det är som om livet viskar: Fortsätt så här. Du är på rätt väg.

För när vi slutar försöka styra allt med huvudet och istället låter hjärtat tala, då öppnas dörrar vi inte ens visste fanns. Skapandet blir lekfullt. Livet blir mjukt. Och vi själva blir mer oss själva än vi någonsin varit.

Kanske är det just detta som är vägen framåt. Att våga låta det inre få ta plats. Att följa flödet när det kommer. Och att lita på att det som vill uttryckas genom oss – också är det som leder oss hem.

Det finns en konst i att bara vara. En enkelhet som inte är så enkel som den låter. För vad betyder det egentligen att tillåta sig själv att vara? Att lägga bort kravet på att producera, förstå, prestera eller förutse? Att istället luta sig in i den plats där livet får gro i sin egen takt.

Precis som ett frö i jorden behöver vi perioder av stillhet. Vi behöver tystnad, vila, utrymme – ett inre klimat som tillåter våra tankar, känslor och drömmar att börja ta form utan press. För ingenting kan pressas fram. Inte klarhet. Inte inspiration. Inte riktning.

När något växer fram inifrån

Det händer något när man ger sig själv tid. Klarheten landar inte som ett blixtnedslag – den expanderar, dag för dag. Och plötsligt känner man det: Något håller på att ta form. Inte för att man tvingat fram det, utan för att man tillåtit det att växa.

Ibland handlar det om att göra något litet. Ibland om att lyssna. Ibland om att bara vara närvarande i kroppen, i hjärtat, i stunden.

Det är just när vi är här, i närvaro, som vi kan förnimma vad livet försöker säga oss. När hjärtat talar tydligare än tankarna. När själen äntligen får utrymme att visa vägen.

Det händer något vackert just nu. Jag märker det i kroppen, i energin, i hur dagarna rör sig. Istället för att pressa fram steg eller försöka lista ut nästa väg, så landar jag mer i flödet — där det jag gör får växa fram organiskt, i takt med hjärtat.

Jag skriver. Jag ritar. Jag skapar.
Och kanske viktigast av allt: jag gör det med en närvaro som känns sann.

Det är nästan som om livet har sagt:
“Nu, Anders, nu får du skapa på riktigt. Utan att jämföra, utan att forcera. Bara följa rörelsen där den vill ta dig.”

Att ändra inriktning utan att tappa riktning

Det har blivit tydligt för mig den senaste tiden att jag inte behöver hålla fast vid gamla sätt eller gamla planer bara för att de en gång var viktiga. Energi förändras. Jag förändras. Det jag vill ge till världen förändras.

Och någonstans här händer något ännu djupare: min identitet — eller som jag gillar att kalla det, min idé-entitet — förändras.

Det handlar inte bara om vad jag gör, utan om vilken inre idé jag bär om mig själv. När den idén skiftar, skiftar allt jag väljer, skapar och uttrycker. Jag märker hur min inre kompass blir tydligare ju mer jag tillåter den nya versionen av mig själv att ta plats.

Istället för att se det som att byta spår, ser jag det som att jag finjusterar kompassen. Jag riktar mig inåt och låter hjärtat få säga sitt — inte som en viskning utan som en vägvisare.

Det är där jag hittar min nya inriktning:

• Mer skapande.

• Mer skrivande.

• Mer konst.

• Mer av det som känns som jag — den jag håller på att bli.

Vi tror ofta att det som gör ont i oss behöver lagas, lösas eller pressas bort. Men ibland är det inte smärtan som är problemet – utan att vi stänger dörren till den. Vi försöker hålla den på avstånd, som om den vore något farligt eller skadligt. Men själva undvikandet skapar mer tryck inom oss.

När vi letar utåt

Det finns en subtil men avgörande skillnad mellan att titta efter och att lyssna in.
När vi tittar, söker vi ofta med ögonen – och ögonen letar nästan alltid efter något som saknas.
Vi scannar av livet utanför oss och undrar: Vart finns det jag längtar efter? När kommer det jag vill ha?
Det blir ett sökande som rör sig framåt, utåt, i tankens och tidens riktning.
Men i det sökandet uppstår ofta en känsla av brist – som om något är fel, som om jag ännu inte är framme.

I en tid där mycket handlar om att hinna, prestera och skapa resultat, har jag själv fått lära mig vikten av att låta saker ta tid.

När gav du dig själv tid senast – tid att bara landa och känna livet inifrån istället för att jaga det utifrån? För det är när jag ger mig själv utrymme att landa, som jag kan känna livet inifrån istället för att jaga det utifrån.

Att kalibrera sig – att komma hem till sig själv

När stillheten infinner sig känner jag ett lugn och en klarhet, som om något inom mig faller på plats och jag återigen blir hel i mig själv.

Att sätta sig ner, att ta sig tid, att göra utrymme är lite av A och O. Med ett fullspäckat schema och orden ”jag har inte tid” gör jag att jag aldrig kommer att ha tid. Jag har lärt mig att skapa utrymme för mig själv, och när jag jobbade inom tågtrafiken planerade jag medvetet in stunder för stillhet. Och i den stillheten börjar något skifta – det är som att jag långsamt hittar tillbaka till min egen rytm, där både klarhet och närvaro växer fram. Stillheten gör att jag rensar, att jag lär mig lyssna och är med livet istället för att forcera det.

Det jag har förstått så här långt är hur viktigt det är att låta kroppen, hjärtat och sinnet samstämma. Det är som en kalibrering, där jag på nytt ställer in mig på min egen frekvens. För mig har det skett genom The Big Mind – att helt enkelt be om kontakt med det större inom mig.

När jag hamnar i det tillståndet, det som jag kallar alignment, är det som om alla delar av mig står i linje: rösten (förstärkaren), magkänslan och hjärtat. Då uppstår samklang, inte bara inom mig, utan också med livet runt omkring.

En stunds stillhet ger plats åt något nytt – och långsamt öppnas dörren till en djupare närvaro.

När tankarna stillnar och livet känns

Det är en känsla – inte en tanke. När sinnet tystnar kan jag börja känna livet istället för att tänka det. För många kan det kännas läskigt att känna livet på riktigt, för helt plötsligt känns det mera i kroppen – ett porlande, en rörelse, värme och glädje. Det kan nästan upplevas obehagligt i början, men det vi inte är vana vid kan kännas främmande.

Jag känner att det är här livet bor, i själva känslan, där inspirationen föds och energin börjar röra sig. Det är därifrån jag får impulser till att ta inspirerad action – att göra det som faller in, vilket i sin tur sätter fler saker i rullning.

Ibland börjar det med en känsla, en nyfikenhet eller en stilla viskning inifrån. Skapandet handlar inte alltid om att veta vart du är på väg – utan att våga följa det som känns levande.

Våga börja – även utan att veta hur

Att börja skapa handlar inte alltid om att veta vad man ska göra, utan snarare om att våga börja. För mig har det tagit tid att förstå vad jag vill skapa och varför. Jag har haft många idéer genom åren, men min egen inre utveckling har format riktningen. En sak jag verkligen har lärt mig är: du kan aldrig guida någon längre än du själv har kommit. Därför handlar skapandet också om att fortsätta gå djupare, att veckla ut sig själv och bli mer av den man redan är.

Låt dig guidas av det större

Just nu befinner jag mig i ett skapande där jag inte längre försöker kontrollera resultatet. Jag låter mitt större jag – The Big Mind – guida mig. Det finns en intelligens i oss som vet mer än vårt sinne, så varför inte låta den visa vägen? När vi släpper taget om kontrollen, kan vi tillåta oss att drivas ut på okänt vatten. Och efter ett tag känns det inte längre osäkert eller farligt – det känns naturligt. För du vet att du är guidad.

Att läsa och reflektera – en väg till närvaro

Att läsa och reflektera har blivit en naturlig del av min vardag.
Jag får alltid det jag behöver i rätt stund – en text, en tanke eller något som dyker upp i mitt flöde precis när det ska.
För några månader sedan kom jag i kontakt med The Big Mind, som sedan följdes av The Big Heart, The Gut, The Big Voice, The Nervsystem och The Body.
När jag går igenom dessa delar och ber om att få tala med dem, märker jag hur de aktiveras – hur något inom mig vaknar till liv.
Det är som om de bara väntat på att bli sedda. När jag riktar min uppmärksamhet mot dem svarar de, och livet börjar röra sig igen.

Att upptäcka den personliga relationen

Under den senaste tiden kom jag också att tänka på en gammal bok: The Secret Things of God. Jag hade läst den tidigare, men den här gången väckte den något djupare – en ny dimension.
Att bara se mig själv som en cell i ett större universum kan lätt kännas opersonligt, som att jag inte spelar någon större roll och behöver fixa allt själv.
Men att istället känna kontakt med något som vet allt om mig – som en kärleksfull förälder, någon jag kan vända mig till för vägledning – gör allt levande.
Det skapar trygghet, värme och närvaro.
Abba betyder Papa – ett ord som i sig bär en känsla av närhet och tillit.

Många har ett visst motstånd mot ordet Gud, men för mig handlar det inte om religion.
Det handlar om relation – om att få känna att jag är sedd, buren och guidad.
Jag har aldrig riktigt känt kontakt med guider eller andeväsen på det sättet, men när jag började tala med Gud, eller det större medvetandet inom mig, blev det personligt.
Det kändes uppfyllt och ombonat, som att komma hem.
En inre stillhet spred sig i kroppen – ett varmt porlande, som om livet själv började tala genom mig.

Imorse när jag vaknade kände jag plötsligt hur något i mig tändes. Tanken dök upp: “det skulle vara roligt att ha ett jobb att gå till” – och direkt började det spraka till i hjärtat. Värmen spred sig, energin började stråla ut, det kändes tryggt och levande.

Som att hjärtat sände en signal, ett “jag är redo”. Och strax därefter kände jag hur något i halsen började aktiveras —
ett nytt uttryck, ett nytt flöde, the big voice som äntligen ville tala. Jag har redan känt the big mind, the big heart och the big gut väckas till liv, men nu var det dags för rösten – det medvetna uttrycket – att ta ton.