När det inre börjar tala

När vi släpper motståndet och öppnar oss, händer något nästan magiskt. Det är som om något där inne – något som länge har väntat – äntligen får sträcka på sig, andas och ta form. När vi släpper taget om hur och ibland till och med vad, kan det som bor inom oss få uttryckas på sitt eget sätt. Det vill förverkligas, inte forceras.

Jag har själv, under lång tid, funderat på vad jag ska göra "när jag blir stor". Jag har gjort visionboards, ritat upp drömmar och försökt förstå vad som egentligen kallar på mig. Men den stora frågan har alltid varit:

Är det förankrat där inne? Vill hela jag – eller är det bara delar av mig som längtar?

Länge lät jag det yttre styra: bilder, idéer, attribut. Jag har alltid haft lättare att rita det jag ser utanför mig än det jag känner inom mig. Att skapa från insidan har varit svårt, nästan ovant – som att försöka lyssna på ett språk jag inte riktigt lärt mig än.

Men något har förändrats.

Nu börjar det komma inre bilder, tydliga impulser, färger och former som vill ut på papper. Det är en ny sorts rörelse, som om något djupt i mig äntligen fått grönt ljus att uttrycka sig.

För en dryg månad sedan började jag rita NeuroGraphica varje dag. Linjer, former och energier som speglar mitt inre tillstånd, inte mina prestationer. Jag började också skriva ned vad jag önskar uppleva – och ännu viktigare:

Vilka sinnestillstånd jag vill vara i när jag upplever livet.

Det har öppnat dörrar.

Plötsligt vill jag testa nya redskap. Pennor, gouache, tusch och Touch-markers som väntar på att få bli mina medhjälpare. Det känns som början på ett nytt sätt att skapa – ett sätt där det inre äntligen får leda.

Och det är likadant med livet.

När något inom oss vill ta ett nytt uttryck, blir det så tydligt att vi inte längre kan leva på det gamla sättet. Det vanda blir trångt. Det ovana börjar kännas bekant. Och det som är äkta börjar leta sig fram som vårens första skott genom marken.

Det är då vi växer.

Det är då livet blir levande. Och det är då vi börjar skapa från vårt sanna jag.

Det märkte jag också när Lillbjörns Jul kom till mig. Den sagan var aldrig planerad, aldrig konstruerad – den bara dök upp, som ett varmt andetag från en plats jag inte visste att jag bar på. Orden, bilderna, karaktärerna… allt kom i ett flöde, som om Lillbjörn redan fanns och bara väntade på att få stiga fram. Det var första gången jag verkligen kände hur det inre kan tala när man låter det göra det.

Och nu händer samma sak igen. Det är som om något mer där inne vill ut – något som rör sig, formar sig, knackar mjukt och säger: "Jag är här nu. Det är dags." Det känns inte som att jag skapar något nytt, utan som att jag upptäcker något som redan finns. Ett nästa kapitel som vill bli skrivet, både i mig och på papper.

En avslutande reflektion

När jag tittar tillbaka på allt detta – de inre bilderna, neurografican, berättelsen om Lillbjörn och den nya skaparkraften som nu vill ta form – ser jag en röd tråd jag aldrig riktigt sett förut. Det handlar inte längre om att pressa fram ett svar på vad jag ska göra eller vem jag ska bli. Det handlar om att lyssna. Att ta emot. Att säga ja när något inom mig försiktigt börjar röra sig.

Det är som om livet viskar: Fortsätt så här. Du är på rätt väg.

För när vi slutar försöka styra allt med huvudet och istället låter hjärtat tala, då öppnas dörrar vi inte ens visste fanns. Skapandet blir lekfullt. Livet blir mjukt. Och vi själva blir mer oss själva än vi någonsin varit.

Kanske är det just detta som är vägen framåt. Att våga låta det inre få ta plats. Att följa flödet när det kommer. Och att lita på att det som vill uttryckas genom oss – också är det som leder oss hem.