Här delar jag tankar, insikter och reflektioner kring personlig utveckling, energi, medvetenhet och skapandets kraft. Jag utforskar hur vi kan leva i större samklang med vårt autentiska jag, släppa gamla mönster och bygga en tillvaro fylld av flöde, glädje och frihet.
En viktig del för mig är att må bra – eller som jag brukar säga, att må väl. På engelska betyder "well" inte bara välbefinnande, utan också källa. För mig handlar välmående just om det: att vara i kontakt med sin inre källa, sin essens.
För att göra innehållet mer överskådligt har jag skapat olika sektioner, där du enkelt kan navigera mellan ämnen och teman som intresserar dig. Oavsett om du söker inspiration, djupare förståelse eller praktiska verktyg för att förändra ditt liv, hoppas jag att du hittar något som resonerar med dig.
Välkommen att utforska, reflektera och inspireras!
Under Ett Medvetet Liv hittar du olika redskap att tänka på för att leva ett mera medvetet liv, inom en snar framtid kommer jag även att komma ut med en minikurs online under Verktygslådan.
Önskar du nyhetsbrev anmäl dig här!
Vi tror ofta att det som gör ont i oss behöver lagas, lösas eller pressas bort. Men ibland är det inte smärtan som är problemet – utan att vi stänger dörren till den. Vi försöker hålla den på avstånd, som om den vore något farligt eller skadligt. Men själva undvikandet skapar mer tryck inom oss.
Det finns en subtil men avgörande skillnad mellan att titta efter och att lyssna in.
När vi tittar, söker vi ofta med ögonen – och ögonen letar nästan alltid efter något som saknas.
Vi scannar av livet utanför oss och undrar: Vart finns det jag längtar efter? När kommer det jag vill ha?
Det blir ett sökande som rör sig framåt, utåt, i tankens och tidens riktning.
Men i det sökandet uppstår ofta en känsla av brist – som om något är fel, som om jag ännu inte är framme.
I en tid där mycket handlar om att hinna, prestera och skapa resultat, har jag själv fått lära mig vikten av att låta saker ta tid.
När gav du dig själv tid senast – tid att bara landa och känna livet inifrån istället för att jaga det utifrån? För det är när jag ger mig själv utrymme att landa, som jag kan känna livet inifrån istället för att jaga det utifrån.
När stillheten infinner sig känner jag ett lugn och en klarhet, som om något inom mig faller på plats och jag återigen blir hel i mig själv.
Att sätta sig ner, att ta sig tid, att göra utrymme är lite av A och O. Med ett fullspäckat schema och orden ”jag har inte tid” gör jag att jag aldrig kommer att ha tid. Jag har lärt mig att skapa utrymme för mig själv, och när jag jobbade inom tågtrafiken planerade jag medvetet in stunder för stillhet. Och i den stillheten börjar något skifta – det är som att jag långsamt hittar tillbaka till min egen rytm, där både klarhet och närvaro växer fram. Stillheten gör att jag rensar, att jag lär mig lyssna och är med livet istället för att forcera det.
Det jag har förstått så här långt är hur viktigt det är att låta kroppen, hjärtat och sinnet samstämma. Det är som en kalibrering, där jag på nytt ställer in mig på min egen frekvens. För mig har det skett genom The Big Mind – att helt enkelt be om kontakt med det större inom mig.
När jag hamnar i det tillståndet, det som jag kallar alignment, är det som om alla delar av mig står i linje: rösten (förstärkaren), magkänslan och hjärtat. Då uppstår samklang, inte bara inom mig, utan också med livet runt omkring.
En stunds stillhet ger plats åt något nytt – och långsamt öppnas dörren till en djupare närvaro.
Det är en känsla – inte en tanke. När sinnet tystnar kan jag börja känna livet istället för att tänka det. För många kan det kännas läskigt att känna livet på riktigt, för helt plötsligt känns det mera i kroppen – ett porlande, en rörelse, värme och glädje. Det kan nästan upplevas obehagligt i början, men det vi inte är vana vid kan kännas främmande.
Jag känner att det är här livet bor, i själva känslan, där inspirationen föds och energin börjar röra sig. Det är därifrån jag får impulser till att ta inspirerad action – att göra det som faller in, vilket i sin tur sätter fler saker i rullning.
Ibland börjar det med en känsla, en nyfikenhet eller en stilla viskning inifrån. Skapandet handlar inte alltid om att veta vart du är på väg – utan att våga följa det som känns levande.
Att börja skapa handlar inte alltid om att veta vad man ska göra, utan snarare om att våga börja. För mig har det tagit tid att förstå vad jag vill skapa och varför. Jag har haft många idéer genom åren, men min egen inre utveckling har format riktningen. En sak jag verkligen har lärt mig är: du kan aldrig guida någon längre än du själv har kommit. Därför handlar skapandet också om att fortsätta gå djupare, att veckla ut sig själv och bli mer av den man redan är.
Just nu befinner jag mig i ett skapande där jag inte längre försöker kontrollera resultatet. Jag låter mitt större jag – The Big Mind – guida mig. Det finns en intelligens i oss som vet mer än vårt sinne, så varför inte låta den visa vägen? När vi släpper taget om kontrollen, kan vi tillåta oss att drivas ut på okänt vatten. Och efter ett tag känns det inte längre osäkert eller farligt – det känns naturligt. För du vet att du är guidad.
Att läsa och reflektera har blivit en naturlig del av min vardag.
Jag får alltid det jag behöver i rätt stund – en text, en tanke eller något som dyker upp i mitt flöde precis när det ska.
För några månader sedan kom jag i kontakt med The Big Mind, som sedan följdes av The Big Heart, The Gut, The Big Voice, The Nervsystem och The Body.
När jag går igenom dessa delar och ber om att få tala med dem, märker jag hur de aktiveras – hur något inom mig vaknar till liv.
Det är som om de bara väntat på att bli sedda. När jag riktar min uppmärksamhet mot dem svarar de, och livet börjar röra sig igen.
Under den senaste tiden kom jag också att tänka på en gammal bok: The Secret Things of God. Jag hade läst den tidigare, men den här gången väckte den något djupare – en ny dimension.
Att bara se mig själv som en cell i ett större universum kan lätt kännas opersonligt, som att jag inte spelar någon större roll och behöver fixa allt själv.
Men att istället känna kontakt med något som vet allt om mig – som en kärleksfull förälder, någon jag kan vända mig till för vägledning – gör allt levande.
Det skapar trygghet, värme och närvaro.
Abba betyder Papa – ett ord som i sig bär en känsla av närhet och tillit.
Många har ett visst motstånd mot ordet Gud, men för mig handlar det inte om religion.
Det handlar om relation – om att få känna att jag är sedd, buren och guidad.
Jag har aldrig riktigt känt kontakt med guider eller andeväsen på det sättet, men när jag började tala med Gud, eller det större medvetandet inom mig, blev det personligt.
Det kändes uppfyllt och ombonat, som att komma hem.
En inre stillhet spred sig i kroppen – ett varmt porlande, som om livet själv började tala genom mig.
Imorse när jag vaknade kände jag plötsligt hur något i mig tändes. Tanken dök upp: “det skulle vara roligt att ha ett jobb att gå till” – och direkt började det spraka till i hjärtat. Värmen spred sig, energin började stråla ut, det kändes tryggt och levande.
Som att hjärtat sände en signal, ett “jag är redo”. Och strax därefter kände jag hur något i halsen började aktiveras —
ett nytt uttryck, ett nytt flöde, the big voice som äntligen ville tala. Jag har redan känt the big mind, the big heart och the big gut väckas till liv, men nu var det dags för rösten – det medvetna uttrycket – att ta ton.
Att ha sin magkänsla påkopplad är lite av A och O. När vi stänger av, när vi “drar ur sladden”, förlorar vi kontakten med oss själva. Sinnet får fritt spelrum — och då smyger oro, rädsla och osäkerhet lätt in.
Jag har hört många säga genom åren att man ska stänga ner eller avskärma sig, men det har aldrig känts rätt för mig. För mig handlar det istället om att koppla upp mig — att ha alla delar igång: hjärtat, magkänslan och det logiska sinnet – tre delar som tillsammans bildar en inre kompass där hjärtat visar riktningen, magkänslan signalerar när något känns rätt eller fel, och sinnet hjälper oss att omsätta det i handling. Då känner jag mig grundad, klar och närvarande, som om energin börjar cirkulera igen. Jag blir medveten om vad som händer i mig och runtomkring mig, och kan ta emot det som är på väg in i livet med öppet sinne och hjärta.
Att vara uppkopplad är som mobilen – du kanske har den på ljudlöst på nätterna, men du har den alltid laddad och på, redo att ta emot eller skicka signaler när det behövs, det blir som att vara stand by, redo...
Det börjar med ett beslut – och här ligger leken med orden. Vi behöver be om ett slut, att säga: ”Nu är det nog,” innan vi kan bestämma oss för en ny frekvens. Då kan vi rikta oss mot en ny inre stämning – en känsla, en energi frekvens. Det handlar inte bara om att hitta en tanke, utan om att låta känslan genomsyra både tanken, hjärtat och magkänslan. När allt är i linje ska det kännas i kroppen – som en melodi som klingar i harmoni. Allt vi ber om blir alltid till, och det enklaste är att välja en känsla som ligger högre än där vi befinner oss just nu. På så sätt kan vi successivt röra oss uppåt på en skala mot ett bättre inre välmående. Varför inte besluta om att bestämma sig för ett inre välmående som en bra start?
Men vi behöver komma till beslutet: att det är nog nu. Att säga till oss själva: ”Nu räcker det.” För det fungerar inte att dag efter dag försöka må lite bättre om det aldrig blir bestående. Om jag inte är nöjd med min livssituation så behöver jag komma till ett slut – ett stopp – och säga: ”Så här får det inte fortsätta.”
När jag kopplade upp mig på min helhet, istället för att fastna i lägre föreställningar om hur jag önskar att livet ska kännas, började jag förändra saker här hemma. Första steget blev att måla om sovrummet i en mjukare färg – och med det kom också en blå pläd till sängen som gav rummet mer harmoni.
Sedan tog jag mig an några köksskåp, vilket i sin tur ledde vidare till städning av kyl, frys och till och med bakom spisen. När man väl börjar så sprider sig energin vidare! Nästa steg blev klädkammaren och garderoberna, och slutligen mors alla foton, som länge legat i en salig röra. Jag har nu gått igenom över tusen bilder, sorterat dem och satt in dem på platser där jag tycker de hör hemma.
Det som är rätt för oss ger energi. När vi följer inspirationen kan vi tappa tidsuppfattningen och känna oss burna framåt, som om något större hjälper oss på vägen. Inspirerad handling fyller oss med glädje och riktning, medan måsten och krav dränerar oss. När vi vågar följa det som känns rätt istället för att göra allt vi borde, öppnas dörren för en helt annan vardag.
Jag har lyssnat på Anna Silverdotter många gånger, och hon brukar påminna mig om att inte planera för mycket. Om vi vet lite mera om vad vi vill, och låter hur få planera sig, så finns det utrymme till så mycket mera. Det är ett råd jag bär med mig och har börjat att praktisera genom att lyssna mer och jaga mindre.
Redan när jag håller på att vakna, innan jag tänder lampan eller tittar på telefonen för att se vad klockan är, kopplar jag upp mig på mitt större jag – hjärtat och magkänslan. Jag sätter min intention för livet med en gång. Det är mitt sätt att inte fastna i destruktiva tankar, oro eller gamla invanda mönster. I stället riktar jag min uppmärksamhet mot det jag önskar åstadkomma: välmående, god hälsa och en vardag fylld av närvaro', och det viktigaste är inte orden utan känslan.
Ofta är det svårt att skilja på oro och en spänning av förväntan. De två känslorna ligger nära varandra i kroppen – båda kan kännas som ett pirr, en spänning, något som rör sig i magen eller bröstet. Men skillnaden är avgörande. För att förstärka bilden av detta kan man tänka sig en stig som delar sig i två riktningar (oro vs förväntan), en person som håller handen mot hjärtat och lyssnar inåt, ett hav med vågor på ytan men lugn i djupet, eller en kompass som visar riktningen – alla symboler för kroppens visdom.
I morse satt jag med en känsla, satt och sorterade bland foton och hade min frukost, men en slags oro låg i kroppen och gjorde att jag inte riktigt kände mig på topp. Jag ställde frågan till mig själv: Vad är det jag känner just nu – oro eller en spänning av förväntan? När jag lyssnade inåt och inte lät tankarna ta över insåg jag att det faktiskt var en spänning av förväntan. En inre rörelse som pekar framåt. Här är det lätt att vi sätter en etikett på vår känsla, men om den inte överensstämmer uppstår disharmoni. När jag däremot fick rätt etikett på min känsla kändes det plötsligt ljust och lätt igen. Kroppen talar ofta snabbare än vårt intellekt, och när vi tränar oss på att lyssna inåt får vi kontakt med vårt mer naturliga jag.
