Att ha sin magkänsla påkopplad är lite av A och O. När vi stänger av, när vi “drar ur sladden”, förlorar vi kontakten med oss själva. Sinnet får fritt spelrum — och då smyger oro, rädsla och osäkerhet lätt in.

Jag har hört många säga genom åren att man ska stänga ner eller avskärma sig, men det har aldrig känts rätt för mig. För mig handlar det istället om att koppla upp mig — att ha alla delar igång: hjärtat, magkänslan och det logiska sinnet – tre delar som tillsammans bildar en inre kompass där hjärtat visar riktningen, magkänslan signalerar när något känns rätt eller fel, och sinnet hjälper oss att omsätta det i handling. Då känner jag mig grundad, klar och närvarande, som om energin börjar cirkulera igen. Jag blir medveten om vad som händer i mig och runtomkring mig, och kan ta emot det som är på väg in i livet med öppet sinne och hjärta.

Att vara uppkopplad är som mobilen – du kanske har den på ljudlöst på nätterna, men du har den alltid laddad och på, redo att ta emot eller skicka signaler när det behövs, det blir som att vara stand by, redo...

Det börjar med ett beslut

Det börjar med ett beslut – och här ligger leken med orden. Vi behöver be om ett slut, att säga: ”Nu är det nog,” innan vi kan bestämma oss för en ny frekvens. Då kan vi rikta oss mot en ny inre stämning – en känsla, en energi frekvens. Det handlar inte bara om att hitta en tanke, utan om att låta känslan genomsyra både tanken, hjärtat och magkänslan. När allt är i linje ska det kännas i kroppen – som en melodi som klingar i harmoni. Allt vi ber om blir alltid till, och det enklaste är att välja en känsla som ligger högre än där vi befinner oss just nu. På så sätt kan vi successivt röra oss uppåt på en skala mot ett bättre inre välmående. Varför inte besluta om att bestämma sig för ett inre välmående som en bra start?

När det är nog

Men vi behöver komma till beslutet: att det är nog nu. Att säga till oss själva: ”Nu räcker det.” För det fungerar inte att dag efter dag försöka må lite bättre om det aldrig blir bestående. Om jag inte är nöjd med min livssituation så behöver jag komma till ett slut – ett stopp – och säga: ”Så här får det inte fortsätta.”

När jag kopplade upp mig på min helhet, istället för att fastna i lägre föreställningar om hur jag önskar att livet ska kännas, började jag förändra saker här hemma. Första steget blev att måla om sovrummet i en mjukare färg – och med det kom också en blå pläd till sängen som gav rummet mer harmoni.

Sedan tog jag mig an några köksskåp, vilket i sin tur ledde vidare till städning av kyl, frys och till och med bakom spisen. När man väl börjar så sprider sig energin vidare! Nästa steg blev klädkammaren och garderoberna, och slutligen mors alla foton, som länge legat i en salig röra. Jag har nu gått igenom över tusen bilder, sorterat dem och satt in dem på platser där jag tycker de hör hemma. 

Det som är rätt för oss ger energi. När vi följer inspirationen kan vi tappa tidsuppfattningen och känna oss burna framåt, som om något större hjälper oss på vägen. Inspirerad handling fyller oss med glädje och riktning, medan måsten och krav dränerar oss. När vi vågar följa det som känns rätt istället för att göra allt vi borde, öppnas dörren för en helt annan vardag.

Att inte planera för mycket

Jag har lyssnat på Anna Silverdotter många gånger, och hon brukar påminna mig om att inte planera för mycket. Om vi vet lite mera om vad vi vill, och låter hur få planera sig, så finns det utrymme till så mycket mera. Det är ett råd jag bär med mig och har börjat att praktisera genom att lyssna mer och jaga mindre.

Redan när jag håller på att vakna, innan jag tänder lampan eller tittar på telefonen för att se vad klockan är, kopplar jag upp mig på mitt större jag – hjärtat och magkänslan. Jag sätter min intention för livet med en gång. Det är mitt sätt att inte fastna i destruktiva tankar, oro eller gamla invanda mönster. I stället riktar jag min uppmärksamhet mot det jag önskar åstadkomma: välmående, god hälsa och en vardag fylld av närvaro', och det viktigaste är inte orden utan känslan.

Ofta är det svårt att skilja på oro och en spänning av förväntan. De två känslorna ligger nära varandra i kroppen – båda kan kännas som ett pirr, en spänning, något som rör sig i magen eller bröstet. Men skillnaden är avgörande. För att förstärka bilden av detta kan man tänka sig en stig som delar sig i två riktningar (oro vs förväntan), en person som håller handen mot hjärtat och lyssnar inåt, ett hav med vågor på ytan men lugn i djupet, eller en kompass som visar riktningen – alla symboler för kroppens visdom.

I morse satt jag med en känsla, satt och sorterade bland foton och hade min frukost, men en slags oro låg i kroppen och gjorde att jag inte riktigt kände mig på topp. Jag ställde frågan till mig själv: Vad är det jag känner just nu – oro eller en spänning av förväntan? När jag lyssnade inåt och inte lät tankarna ta över insåg jag att det faktiskt var en spänning av förväntan. En inre rörelse som pekar framåt. Här är det lätt att vi sätter en etikett på vår känsla, men om den inte överensstämmer uppstår disharmoni. När jag däremot fick rätt etikett på min känsla kändes det plötsligt ljust och lätt igen. Kroppen talar ofta snabbare än vårt intellekt, och när vi tränar oss på att lyssna inåt får vi kontakt med vårt mer naturliga jag.

"Worry is a form of prayer that draws to you that which you do not desire."

Jag hittade den här meningen från ett minne för 11 år sedan – och när jag såg bilden av dimman kände jag hur talande den är. Precis så fungerar oro: när vi oroar oss blir sikten grumlig, och vi kan inte se klart framåt.

Oro dimmar sinnet

När vi fastnar i oro och grubbel är det som att köra bil i tät dimma. Vi ser bara några meter framför oss och missar helheten. Sinnet blir blockerat, och vi kan inte längre känna vår inre kompass. Det är inte bara att göra något – det ska kännas rätt, för då uppstår en känsla av lätthet och flöde. Känns det tungt och trögt är det ett tecken på att vi inte är i flöde. Att vara i flöde eller att vara i överlevnadsläge i skapandet gör stor skillnad. Jag lär mig själv på vägen och förstår att jag inte kan skapa i överlevnadsläget, utan har fått hitta tillbaka till den större delen av mig som har överblick – istället för att själv stappla fram i dimman.

Att lyssna på kroppens signaler kan öppna dörren till både bättre hälsa och mer balans i livet. Ibland kommer svaren genom små tecken i vardagen – en känsla, en tanke eller till och med en nummerplåt. Här delar jag min egen resa i att följa flödet och låta intuitionen visa vägen.

Att lyssna på kroppen

Önskar du också en förändring inom kanske hälsa eller arbete?
Själv har jag under det sista halvåret haft en nerv som har spökat. Den sista veckan lite mer. Det har fått mig att stanna upp och fråga kroppen: ”Vad behöver du nu?”

Att gå från brist till flöde handlar om att ändra perspektiv. När vi släpper stressen över att utnyttja allt till max och istället ser det som att livet supportar oss, öppnar vi för lätthet, välmående och nya möjligheter. Här delar jag en personlig resa om hur bristtänkande blev till flöde.

Bristtänkande – en mänsklig fälla

Något jag kom att tänka på i helgen är hur lätt det är att hamna i bristtänkande. Vi människor är nästan experter på att se det som inte finns och känna avsaknaden av det. Men när vi gör det, sätter vi ofta käppar i hjulet innan något ens hunnit hända.

Reskortet – frihet eller stress

Jag minns när jag jobbade inom järnvägen och hade förmånen att ha ett privat resekort. Det innebar att jag nästan kunde resa gratis inom hela företagets sträckor. Min första känsla var att det var något jag kunde utnyttja, men också en förmån att få göra. Min inställning blev: jag kunde åka fritt, utan att behöva tänka på kostnaden varje gång. Det kändes som en frihet, en support i vardagen.

En annan sommarupplevelse var när jag kunde resa i hela Västra Götalandsregionen till ett förmånligt pris. Då slog bristtänkandet till: ”Oj, nu måste jag åka så mycket som möjligt för att få ut det mesta av kortet.” Det blev nästan en stress – en känsla av att jag annars skulle missa något. Idag har jag inte samma kort, men jag ser värdet i att betala för en resa för att jag vill, inte för att jag måste. Det blir som att jag sätter värde på att jag har råd och verkligen uppskattar möjligheten att åka dit jag vill.

Jag har ofta försökt att initiera saker i mitt liv. Att forcera fram lösningar, hitta rätt strategi och analysera mig fram till nästa steg.
Men jag har märkt att det inte fungerar för mig – hur mycket jag än försöker.

Det är som att köra på i full fart, men med handbromsen i.

När kroppen säger ifrån

Ett exempel är från i våras, när jag försökte gå in i ett program för att skapa ett system där jag kunde lära ut mina idéer. Själva systemet var helt okej, men sättet jag gick in i det kändes fel. Kroppen började protestera – jag vaknade stressad och svettig – och jag förstod att jag inte riktigt hade frågat på rätt sätt.

När jag inte får ihop tillvaron och allt känns som en enda röra, brukar jag ta till ett enkelt men kraftfullt verktyg: att skriva.

När kroppen säger ifrån

Jag minns en morgon då hjärtat slog lite för fort och tankarna snurrade utan att landa. Det var då jag satte mig ner – bara med en penna och några papper – och började skriva mig fri.

Anledningen till att jag skriver just idag är att jag plötsligt kände en stress i kroppen och en slags förvirring. Vad är det jag behöver ta tag i? Vad är egentligen viktigt för mig? Det är märkligt hur sådana känslor kan komma, även när man har jobbat mycket med sig själv. Tankarna började snurra: Är jag på rätt väg – eller finns det något annat som pockar på min uppmärksamhet? Något viktigare som jag behöver lyssna till?

Kroppens signaler är viktiga. Att lyssna till dess språk är ofta nyckeln. Och för att lätta på trycket och landa i mig själv en stund gör jag så här:

Vad är inspiration – egentligen?

Vi säger ofta att vi väntar på inspirationen. På den där gnistan. På rätt ögonblick.
Men tänk om inspiration inte är något som kommer utifrån – utan något vi själva kliver in i, genom närvaro och kontakt med vår inre källa?

Ordet inspiration kommer från latinets inspirare – som bokstavligen betyder "att blåsa in" eller "andas in". Det handlar alltså inte bara om en idé som plötsligt faller över oss, utan om att andas in liv, att vara i kontakt med sin ande – sin spirit. In-spirit.
När vi är i kontakt med vår inre källa, då är vi i flöde. Då skapas inte idéer – de landar.

Kreativitetens hemvist – i nuet

Det är där den verkliga kreativiteten bor. Inte i ett tomt huvud som väntar på ett mirakel, utan i ett hjärta som är närvarande och förankrat i nuet. I det inre tillståndet av närvaro kan vi börja skapa den identitet vi önskar – inte som en roll vi försöker spela, utan som ett uttryck för vem vi innerst inne vill vara.

Det är inte vad du gör som skapar förändring.
Det är vem du väljer att vara medan du gör det.