Att bara vara är underskattat. Just nu är jag i en tid där det verkligen handlar om att bara vara – och frågan är: vad innebär det egentligen?
Vi lever i en värld där vi matas med hur livet ska vara. Mainstreamen levererar koncept, strategier och recept. Och visst – jag älskar inspiration. Några av mina favoriter att återvända till är Eckhart Tolle, Abraham Hicks och Joe Dispenza. De påminner mig om det där viktiga: att skapa momentum, att ge mig själv utrymme, och att kanske… livet också skapas för oss.
För ibland känns det som att det inte är gasen som saknas – utan att det är handbromsen som fortfarande ligger i. När vi släpper den börjar livet röra på sig.
Manifestera – och sen då?
Jag får ofta mejl om hur vi ska skapa våra liv: manifestera, sätta intentioner, skriva mål, visualisera.
Men sen?
När vi har gjort det… vad är nästa steg?
Här tror jag många av oss tappar bort oss.
För nästa steg är inte alltid att göra mer. Inte att planera mer. Inte att pressa fram ett resultat. Ofta är nästa steg att slappna av in i mottaglighet.
Att bära en intention – utan att hålla den krampaktigt.
När livet inte går att pressa fram
Genom mitt studerande av Human Design hittade jag en tanke som landade djupt:
Att en stor del av oss människor inte fungerar optimalt när vi försöker viljestyra livet. Att vi snarare mår bättre av att fråga efter det vi önskar, släppa motståndet och invänta responsen.
Och när jag tittar tillbaka på mitt eget liv… så är det precis så det har fungerat.
Saker kommer när det är dags.
Det går inte alltid att pressa fram.
Visst, det kan vara frustrerande. Och det är ofta då vi börjar hitta på livet – i stället för att invänta det. Vi fyller tomrummet med kontroll, oro eller nya projekt som mest är ett sätt att slippa känslan av att inte veta.
Att vänta in själen
När jag bodde på Malta lärde jag mig en sorts vardagsacceptans: bussen har en tidtabell – men man vet aldrig riktigt om den kommer om fem minuter, tjugo… eller alls. Ibland är det bara att vänta på nästa.
Det är en oväntat bra liknelse för livet. I vårt samhälle är vi så vana vid att allt ska komma på minuten, att minsta försening kan kännas som att vi blir drabbade – av livet, av strukturen, av att planen sprack.
Jag har läst om kulturer där man väntar in själen. Det är en vacker bild: att inte forcera fram nästa steg, utan att vara stilla nog för att det ska hinna ifatt.
Och ändå… det som är intressant är att allt alltid sker i ett nu. Nu är alltid nu, hur vi än gör.
Så frågan blir:
Var har jag min uppmärksamhet – i detta nu?
Att observera är inte passivt
Att vara observerande är inte passivt. Det är också en form av aktivitet.
Att sitta där och lyssna in, känna in.
Att bekanta sig med sig själv.
Att märka när kroppen mjuknar, när andetaget sjunker, när något inom en blir tyst nog för att höras.
Det kan skapa en förunderlig känsla.
Som om livet inte kräver att jag jagar det – utan att jag är närvarande nog för att möta det.
Och kanske är det just det “att bara vara” är:
Att släppa handbromsen.
Att stå stilla – men vara vaken.
Att låta nästa steg komma till mig, i stället för att springa i förväg.
❤️🧡💛💚💙💜🤍
Anders Stark
Dela gärna om det är något du känner är viktigt!
Lägg till kommentar
Kommentarer